MriJ

Idag har våren varit som jag minns den. Så som den inte var på hela förra säsongen - för mej. För alla andra var den nog precis som våren alltid är.  Men idag kände jag det jag missade i fjol. Hur kroppen reagerar när man sitter i solen, känner värmen, hör fåglarna. Känner hur andetagen inte kan bli djupa nog för att dra in den där livsviktiga luften som väcker varje cell som känns som den sovit i evigheter.  

Undrar vad du kan tänkas ha med dej du nya år. Hittills har du skött dej, en ganska lugn och trygg natt och kväll på första dagen på året.

Lo, du fantastiska lilla tjej har hunnit fylla ett år nu, du går, klättrar, bubblar och pratar, skiner som en sol och är ilsken som ett bi i en enda röra. Fantastiska lilla människa som vi älskar dej. Xander är måttligt imponerad av dina nyvunna färdigheter då hans frihet och revir minskas en aning, men han säger hela tiden att han älskar dej. <3

I dagarna har vi flyttat ner och fått ordning på kontoret och Lo har fått iordning på sitt rum, hon sov första natten där inatt. Var lite ledsen vid läggning men annars har det gått finfint. En invänjningsperiod sen blir det nog prima.

Ångesten ligger hela tiden på lur men det här året SKA, måste, bli bättre, det har som sagt redan börjat lugnare. Hoppas att det sätter tonen för resten av året.

Då är det inte så många dagar kvar tills jag å barnen ska vara själva knappt en vecka. Kroppen reagerar....på helspänn, sover inte, huvudvärk, kass mage...livrädd.

Ser att jag använt rubriken förut.....förr var, kanske fortfarande är, det nåt jag skämtar om och raljerar över. Mitt kontrollbehov alltså... Men nu är det nåt annat oxå. Det är så mycket större, det gar gjort mej sjuk, det har skapat den här ångesten. Sånt jag inte kan kontrollera ger mej ångest.

I den situationen jag nu är i, som småbarnsmamma, så finns det så mycket jag inte kan ta kontroll över, så mycket jag inte kan styra och så mycket jag inte kan förbereda, göra planer för och ha nödlösningar på.
Det är svårt. Helt undermedvetet och automatiserat har jag alltid haft en väg ur alla situationer i livet, det har gjort mej till en människa som är lugn och avslappnad...eller jag VAR iallafall det.

Numer skrämmer kräksjuka slag på mej...som en symbol för allt jag inte kan kontrollera, allt som skrämmer mej.
Min största rädsla är att inte räcka till, att vara en besvikelse, inte nog bra,..då, sen när barnen börjar se tillbaka och känna efter hur allt var när de var små. Jag hoppas så innerligt att de kan känna och minnas hur älskade de är och att de vet att inget kan ändra på det.

Nu är den snart uppbyggd för en stund igen. Snart kan jag vila bakom muren där ingen kan komma åt mej, där jag är klanderfri.

När man lägger sin 3-åring den kvällen när tillvaron rubbats för så många familjer i Trollhättan och han lägger armen om ens hals tittar en djupt in i ögonen och säger:

Tänk så mycket som hänt sen den där dagen i mars när jag publicerade förra inlägget. Barnet som aldrig kom fick en lillasyster i December. Fina fantastiska underbara Lo som till veckan varit hos oss i 9 mån. Vi hade en tuff start men nu är allt bättre och nu är vi här allihop å mår bra igen.
Vi är på plats i huset sen drygt ett år och Xander fyllde 3 år förra veckan. Otroligt egentligen. :)

Den 14 januari 2014 10.31.56 skrev jag ett inlägg i myopera-bloggen. Har förstått att myopera ska försvinna och jag vill ha kvar det inlägget. Därför safear jag och skriver det här med. I juli skulle du komma till oss....nu ligger jag här o väntar på att tabletterna ska göra så att resterna av ditt hem ska stötas ut ur min kropp. Du är redan borta sen flera veckor. Även om du som sagt inte varit där inne på länge känns det så onaturligt att göra detta själv, att kroppen inte kunde fixa. Som mord på nåt skumt vis. Nu är det dock ingen återvändo. Nu väntar jag bara på smärtan o det som ska ut. Kändes på nåt sätt som vi väntat oss att du inte skulle vara där inne när vi såg på skärmen att det var tomt igår. Som att vi redan visste fastän kroppen betett sej som att du fortfarande var där. Sov gott lilla vän, trist att vi inte fick mötas. ♥ I 13 veckor trodde vi att du skulle komma till oss, i 8 veckor levde du. Hoppas du slapp lida. Även om sorgen aldrig tagit med mej ner så tänker jag på dej nån gång varje dag. Vem var du? Vem skulle du blivit? En dag får jag förhoppningsvis veta. Mammas lilla ♥

Ja. Nu är första etappen på den här resan på sluttampen. Ikväll är stora avslutningen. :-) Sista vägningen är gjord och nu blir vi släppta på egen hand. Det har varit kul och verkligen gjort skillnad -Weightfighters! Tänk att det varit så svårt att få ändan ur vagnen när det egentligen är relativt lätt att genomföra. Iallafall har de här 8 veckorna varit absolut genomförbara och bra coacher har vi haft och bra tips har vi fått. Känns gött!!

Jag har flyttat till en diktatur. Jag flyttade från demokrati-konmunen Arvika till diktaturen Årjäng. Jag har valt att bygga ett hus och bilda familj här på en ort där man som invånare ska rätta in sig i ledet och inte yttra sig...om man inte håller med de som bestämmer alltså.Det är mycket som händer, mer än jag över huvudtaget orkar klämma in i ett blogginlägg...så mycket att ingen energi funnits att skriva här på länge. Det senaste är dock att vi i helgen hade folkomröstning om nedläggning av skolor i kommunen. Klar majoritet för nej men de som sett till att de har majoritet i fullmäktige (genom fult spel) bestämde att soffliggarna röstade i deras linje så nedläggning it is. Men vi ger inte upp, i med nästa växel. Nu kör vi!Mitt i allt detta har jag gått och förälskat mej. I en person jag just hittat och lär känna mer och mer hela tiden. Han har funnits här i knappt 10 månader men under den senaste tiden har han blivit ännu mer av en person. Full av bus, humor, skratt, lek, envishet och en bestämdhet som inte är av denna värld. Underbara älskade Xander. Du som på dagen inte har tid att sitta still eller vara i någons knä men på kvällen och natten vill att man ska vara nära. Du som är så blyg ena stunden men inte har några gränser på mod 5 minuter senare. Du som skrattar och ler hela tiden men med blixtens hastighet plötsligt är arg som ett bi för att sen stråla som solen igen. Fina älskade du, vad jag är glad att du finns, växer och är hos oss.

Ett halvår har susat förbi sen den där apjobbiga men fantastiska dagen på csk i augusti. Sjukt hur fort tiden går. Men som lillkillen växt å vad mycket han lärt sej. Han kör runt i gåstol om dagarna, sitter själv och äter barnmat som om han aldrig gjort annat. ♥ Om drygt en månad ska jag börja jobba 70% å lämna liten hemma med pappa. Det är en häftig resa vi är ute på i vilket fall. :-)

I bilen just nu finns Pink. Älskar Pink, skulle kunna tänka mej en live-konsert med Pink. Jepp. Alltid fastnat i minst 1 pink-låt från varje album hon släppt. Nu har jag fastnat i Try, den går ofta på repeat i bilen, jag och Xander diggar. :) Tycker också texten passar in lite. Imorrn ska jag sluta amma. Dels för att jag snart ska börja jobba och dels för att sonen planat ut i sin kurva och därmed inte får nog med mat. Jag tror det kommer bränna, i mamma-hjärtat, i brösten och i sonen som vägrar äta annan mat och därmed kommer va ganska hungrig. Detta fixar vi, måste ju va hoppfull NU iaf, INNAN ja vet att ja gett upp. Men det ska ja ju inte, ge upp....näpp! But just because it burns Doesn't mean you're gonna die You've gotta get up and try try try Gotta get up and try try try You gotta get up and try try try Japp...annars allt typ som vanligt, förkylningen från hell har lämnat sonen och försöker sej på att attackera den ömma modern, försöker att inte låta den vinna. Vi börjar få golv på övervåningen och på lördag kommer äntligen Ricce rörmokare och fixar lite så golvet kan bli färdiglagt. Hade tänkt jag skulle spackla lite men verkar ju som komma lite annat mat-jox emellan så får väl vänta lite med det då... Imorrn ska vi te banken, fixa lite med sparande för Xander och kolla över lån å byggkredit lite å så. Japp. Hej

Senaste dagarna har jag flera gånger slagits av hur otroligt lyckligt lottade vi varit hittills. Menar INTE att skryta om det försöker bara på nåt vis förmedla den tacksamhet vi känner för hur bra allt hittills gått med älskade liten. Vi har haft en så oändlig tur; som sen början fått sova på natten (minus matning), som hittills haft en frisk pojke, som har en kille som talar om när han behöver nåt men däremellan är gladaste liten, som haft mat i överflöd för det mesta. Allra mest lyckligt lottade har vi varit på slutet att vi fått rutiner. Killen somnar vid halv 8 själv i egen säng efter att någon av oss lagt honom å godnatt-myst lite. Vi vet att det när som helst kan vända, att varje timme med denna lyx kan va den sista. Men än så länge, just nu är vi så tacksamma, så glada. Tack!! I övrigt är allt som vanligt. Mathias har börjat jobba igen å ja å Xander myser hemma o aktar oss för otäcka rs-virus. Man blir sjukt nojig å vill helst inte träffa folk alls. :-( Jobbet med huset rullar på å ja längtar bara innerligt efter att kunna börja välja tapeter å kakel å allt sånt :-)

Då var julen över. Xanders första, vår första som familj. Det var en bra jul, kanske infann sej aldrig den där juliga julkänslan men det var mysigt ändå. :)
Nu inväntar vi nyår. Det går undan nu.

Undervåningen på huset är typ färdigsnickrad och bjälklaget mellan våningarna färdigisolerat. Längtar efter att få börja packa, känns inte riktigt som att det kommer bli ordning på nånting här innan dess. Vi har saker ÖVERALLT just nu, dels tar Xanders saker en massa plats å sen så är vår mentalitet just nu "jag lägger den där så länge. Sen dröjer det innan det blir flyttat på till nästa provisoriska plats som är typ nån garderob eller nåt skåp där saken också ska ligga "så länge". Ja flyttpackning är efterlängtat men LÅNGT bort än...det är ju mitt i vintern.

Nu är sonen vaken så detta inlägget blev ju lite kortare än tänkt. Ja var iallafall inom en sväng..

Jag är verkligen på väg härifrån...det mesta här i hemmet är bara en transportsträcka just nu. Tar fram samma gamla tråkiga ljusstakar och stjärnor bara för att de ska upp..inte för att det känns fint. Längtar bara efter nästa jul i huset med fina julsaker och julkänsla som kommer av att vi är hemma och ska fira vår första jul just hemma hos oss. Nu är hela julen ändå ett flackande hit och dit och firande på alla andra ställen. Lägenheten här är ju lixom inte jättehäftigt att sitta i under julen.

Det är i vilket fall Xanders första jul och vår första som familj. Mysigt, men han är för liten för mycket av det i år. För liten för att bryta ihop av trötthet när hälften av paketen är öppnade, skönt för mamman, men också för liten för att uppleva det mysiga och varma. Jag ska göra allt jag kan för att hitta tillbaka till den känslan själv så han inte blir smittad med min julnegativitet. Kan känna att jag redan är mer positivt inställd till det hela än ja varit förrut.