äntligen
Efter veckor och veckor av förväntan, oro och längtan fick vi igår se underverket. En LITEN LITEN LITEN krabat med långa, långa, långa ben. De var så det upplevdes på skärmen iallafall...och som den där lilla kunde veva med benen. Tur man inte känner något än tror jag...det var värre än river dance där inne.
Mamma...smakar på ordet. Har fortfarande inte fattat. Även om jag anade redan när vi satt oss på planet hem från Sharm el Sheikh så känns det avlägset och konstigt. Även om jag legat däckad och spenderat den mesta tiden mellan säng och toalett sista veckorna så är det inte helt verkligt.
Det känns också på något sätt orättvist. Det finns de som försöker åratal att få barn, de som behöver hjälp och de som inte ens hjälpen räcker till. De som har en barnlängtan så stor att den kan spränga berg men ändå inte kan få till det. Och sen kommer sånna som vi och bara gnuggar in allt i ansiktet på dem. Är så otroligt tacksam och glad över att vara i den situation vi är, men fy vad orättvist livet är ibland. En del kan bara prata lite löst om det hela någon månad, besluta sej för att göra ett försök, sluta med preventivmedel, åka på bröllopsresa och sen är det klart. Tacksam är ordet.
Det är dock många månader kvar..vi har gjort lite drygt en 3-del men det är så lång tid kvar, så mycket kan hända. Ultraljudet igår är ju egentligen en fosterdiagnostik för att hitta bland annat Downs syndrom. För oss var det inte det viktiga om barnet hade hög eller låg sannolikhet för kromosomfel. Det struntar vi blankt i, den här lilla är jättevälkommen oavsett. Men jag hade inte orkat vänta flera veckor till på att få se ett hjärta slå eller ett ben vifta.
Mamma...smakar på ordet. Har fortfarande inte fattat. Även om jag anade redan när vi satt oss på planet hem från Sharm el Sheikh så känns det avlägset och konstigt. Även om jag legat däckad och spenderat den mesta tiden mellan säng och toalett sista veckorna så är det inte helt verkligt.
Det känns också på något sätt orättvist. Det finns de som försöker åratal att få barn, de som behöver hjälp och de som inte ens hjälpen räcker till. De som har en barnlängtan så stor att den kan spränga berg men ändå inte kan få till det. Och sen kommer sånna som vi och bara gnuggar in allt i ansiktet på dem. Är så otroligt tacksam och glad över att vara i den situation vi är, men fy vad orättvist livet är ibland. En del kan bara prata lite löst om det hela någon månad, besluta sej för att göra ett försök, sluta med preventivmedel, åka på bröllopsresa och sen är det klart. Tacksam är ordet.
Det är dock många månader kvar..vi har gjort lite drygt en 3-del men det är så lång tid kvar, så mycket kan hända. Ultraljudet igår är ju egentligen en fosterdiagnostik för att hitta bland annat Downs syndrom. För oss var det inte det viktiga om barnet hade hög eller låg sannolikhet för kromosomfel. Det struntar vi blankt i, den här lilla är jättevälkommen oavsett. Men jag hade inte orkat vänta flera veckor till på att få se ett hjärta slå eller ett ben vifta.
