gräsänka knappt en vecka
Då är det inte så många dagar kvar tills jag å barnen ska vara själva knappt en vecka. Kroppen reagerar....på helspänn, sover inte, huvudvärk, kass mage...livrädd.
Inatt var jag säker på att nåt av barnen skulle bli sjuka, hörde varenda andetag från min ytliga sömn som tillslut infann sej. Paniken som kommer i vågor. Gav upp fram på småtimmarna, hamnade i soffan. För att få ro, för att inte höra de små ljuden. Allt lugnt, en bra morron, allt som vanligt..Xander åt möjligen lite halvdant men det gör han ju 50% av tiden. Det räcker för att jag ska sätta mej ner o vänta på att dagis ringer och säger att han är sjuk.
Min friska del VET att han såklart inte är sjuk o att ingen kommer ringa...de andra delen väntar och räknar med, är beredd på att de ringer.
Blir mer å mer orolig för varje dag som närmar sej. Hur ska jag klara det här....hur ska vi klara det, ensamma. De där nätterna, när de är såhär när vi är två.
kontrollbehov
Ser att jag använt rubriken förut.....förr var, kanske fortfarande är, det nåt jag skämtar om och raljerar över. Mitt kontrollbehov alltså... Men nu är det nåt annat oxå. Det är så mycket större, det gar gjort mej sjuk, det har skapat den här ångesten. Sånt jag inte kan kontrollera ger mej ångest.
I den situationen jag nu är i, som småbarnsmamma, så finns det så mycket jag inte kan ta kontroll över, så mycket jag inte kan styra och så mycket jag inte kan förbereda, göra planer för och ha nödlösningar på.
Det är svårt. Helt undermedvetet och automatiserat har jag alltid haft en väg ur alla situationer i livet, det har gjort mej till en människa som är lugn och avslappnad...eller jag VAR iallafall det.
Numer skrämmer kräksjuka slag på mej...som en symbol för allt jag inte kan kontrollera, allt som skrämmer mej.
Min största rädsla är att inte räcka till, att vara en besvikelse, inte nog bra,..då, sen när barnen börjar se tillbaka och känna efter hur allt var när de var små. Jag hoppas så innerligt att de kan känna och minnas hur älskade de är och att de vet att inget kan ändra på det.
I den situationen jag nu är i, som småbarnsmamma, så finns det så mycket jag inte kan ta kontroll över, så mycket jag inte kan styra och så mycket jag inte kan förbereda, göra planer för och ha nödlösningar på.
Det är svårt. Helt undermedvetet och automatiserat har jag alltid haft en väg ur alla situationer i livet, det har gjort mej till en människa som är lugn och avslappnad...eller jag VAR iallafall det.
Numer skrämmer kräksjuka slag på mej...som en symbol för allt jag inte kan kontrollera, allt som skrämmer mej.
Min största rädsla är att inte räcka till, att vara en besvikelse, inte nog bra,..då, sen när barnen börjar se tillbaka och känna efter hur allt var när de var små. Jag hoppas så innerligt att de kan känna och minnas hur älskade de är och att de vet att inget kan ändra på det.
muren
Nu är den snart uppbyggd för en stund igen. Snart kan jag vila bakom muren där ingen kan komma åt mej, där jag är klanderfri.
Ambitionen för dagen är putsade fönster, städat hem och duschade barn. Nedervåningen är en skurning ifrån färdig och jag känner lugnet närma sej. Snart kan ingen se sprickorna, de som annars kan synas. De som kommer fram i diskberg, skitiga golv och leksaker överallt. När allt är som i alla vanliga barnfamiljers hem - då tar tröttheten över...då syns sprickorna.(endast i mitt hem, det gäller ju bara mej det här.) Då kanske nån frågar; Hur står det egentligen till?
Men nu, nu kommer snart vilan, för snart behöver ingen undra hur det är ställt. Nu kan de se hur duktig jag är istället. Duktiga Marie - som vanligt. Skönt - sjukt.
Ja säckar dej
När man lägger sin 3-åring den kvällen när tillvaron rubbats för så många familjer i Trollhättan och han lägger armen om ens hals tittar en djupt in i ögonen och säger:
-Ja säckar dej, med klar o bestämd röst. Då darrar själen.
När man samma dag suttit hos psykologen och försökt för 100e gången att bena ut den där ångesten och rädslan. Varför är den här? Hur kom den? När kom den EGENTLIGEN och varför släpper den inte riktigt taget?
När man kommit fram till att allt kanske är den där stora orubbliga rädslan för att inte vara en bra nog mamma. Att inte vara den bästa mamman. Jag är inte EGENTLIGEN rädd för kräksjuka..jag är rädd för vad som händer, vilka spår och minnen som sätts i mina barn när jag tappar kontrollen. När de kommer på att jag inte är perfekt. När de nån gång (gud förbjude) upplever känslan av att de gjort/varit på ett sätt som gör att min kärlek inte längre är lika stark. Det skulle ju aldrig hända, jag är bara rädd att om jag inte gör mitt yttersta för att de ska vara trygga/älskade så missar jag nåt....då kanske de skulle känna så om ens för en enda sekund. Det är min största rädsla och antagligen grunden till min ångest.
