MriJ

-Ja säckar dej,  med klar o bestämd röst. Då darrar själen.

När man samma dag suttit hos psykologen och försökt för 100e gången att bena ut den där ångesten och rädslan. Varför är den här? Hur kom den? När kom den EGENTLIGEN och varför släpper den inte riktigt taget?

När man kommit fram till att allt kanske är den där stora orubbliga rädslan för att inte vara en bra nog mamma. Att inte vara den bästa mamman. Jag är inte EGENTLIGEN rädd för kräksjuka..jag är rädd för vad som händer, vilka spår och minnen som sätts i mina barn när jag tappar kontrollen. När de kommer på att jag inte är perfekt. När de nån gång (gud förbjude) upplever känslan av att de gjort/varit på ett sätt som gör att min kärlek inte längre är lika stark. Det skulle ju aldrig hända, jag är bara rädd att om jag inte gör mitt yttersta för att de ska vara trygga/älskade så missar jag nåt....då kanske de skulle känna så om ens för en enda sekund. Det är min största rädsla och antagligen grunden till min ångest.