Hus och barn
I måndags kom husets undervåning, på tisdagen kom övervåningen. Till veckan kommer nog taket på sen ska det bli helt klart på utsidan, sen börjar hårdjobbet för oss inne. Längtar lite också...efter att se att saker börjar hända. Häftigt men overkligt!
Veckorna flyger fram Xander är 1 månad och en vecka imorron. Knäppt att tiden kan gå så fort samtidigt som jag har svårt att se framför mej hur det var när han inte fanns. Jag är jättelycklig men stundvis också jättetrött. Mathias jobbar långa dagar (hemma före 20) måndag och tisdag och nu har det såklart varit jättemycket med bygget och förberedelser så det har kännts som att han aldrig är hemma, samtidigt som han själv är väldigt sliten och ledsen för att missa mycket tid med Xander. Jag är hoppfull att det blir bättre nu snart. Mycket av det som var kritiskt med bygget är över och snart börjar jag och Xander komma in i mer rutiner och då kan vi också vara med mer där uppe och få tid tillsammans på det sättet. Tänk att livet alltid är sådär, hur lycklig man än är och hur man än känner att man verkligen har ALLT så finns det nästan alltid något litet gruskorn i vägen.
Men ALLRA MEST är vi faktiskt väldigt lyckliga och framför allt väldigt hoppfulla och positiva till det som händer just nu! Det är nu vi är vuxna eller? Barn,hus,lån...hur många vuxenpoäng ramlade inte in där på bara några veckor.
mamma
Det är alltså det man är nu...mamma.
Konstigt, man känner sej exakt likadan fast ändå helt annorlunda på nåt sätt. Mer ödmjuk inför livet och allt som hör till det, samtidigt som en verklig lejonmamma inom en vaknar när något på minsta sätt hotar det där lilla livet som vi skapat. När en man trängde sej fram bredvid min kundvagn, med Xander i, på rullbandet i köpcentret häromdagen så att allt gungade och levde höll jag på att bli vansinnig. HUR bråttom kan en man ha så han inte orkar vänta tills vi flyttat oss, var ju ändå snart nere. Märkligt hur saker funkar.
Dagarna lunkar annars på; mat, sömn och blöjbyten, tvätta och plocka ihop, bada liten, försöka fräscha upp sej själv, ibland någon tur till bvc, mataffären eller som imorron spädbarnsgrupp. Ibland inga större anhalter till att göra nåt särskilt alls, allt helt beroende på hur förgående natt sett ut.
Kontrollfreaket och ordningsmänniskan måste ta lite paus för att inte lilla mor ska gå i sönder, nyttigt, ack så nyttigt men också jobbigt. Att behöva vänja sej vid att dammråttorna hopar sej och faktiskt inte veta NÄR tid kommer finnas att ta fram dammsugaren.
Kanske finns tid ikväll, när maken kommit hem, mellan bad av liten, dusch av vuxen, mat och annat.
Konstigt, man känner sej exakt likadan fast ändå helt annorlunda på nåt sätt. Mer ödmjuk inför livet och allt som hör till det, samtidigt som en verklig lejonmamma inom en vaknar när något på minsta sätt hotar det där lilla livet som vi skapat. När en man trängde sej fram bredvid min kundvagn, med Xander i, på rullbandet i köpcentret häromdagen så att allt gungade och levde höll jag på att bli vansinnig. HUR bråttom kan en man ha så han inte orkar vänta tills vi flyttat oss, var ju ändå snart nere. Märkligt hur saker funkar.
Dagarna lunkar annars på; mat, sömn och blöjbyten, tvätta och plocka ihop, bada liten, försöka fräscha upp sej själv, ibland någon tur till bvc, mataffären eller som imorron spädbarnsgrupp. Ibland inga större anhalter till att göra nåt särskilt alls, allt helt beroende på hur förgående natt sett ut.
Kontrollfreaket och ordningsmänniskan måste ta lite paus för att inte lilla mor ska gå i sönder, nyttigt, ack så nyttigt men också jobbigt. Att behöva vänja sej vid att dammråttorna hopar sej och faktiskt inte veta NÄR tid kommer finnas att ta fram dammsugaren.
Kanske finns tid ikväll, när maken kommit hem, mellan bad av liten, dusch av vuxen, mat och annat.
Johan Xander Nävehed
...du underbara varelse.
Torsdag
Ringde barnmorskan på morronen, bebis rör sej inte som vanligt där inne. Får en tid på förmiddan och känner plötsligt av honom igen på vägen till töcksfors. Hjärtljud bra och allt i sin ordning, bm mäter magen när jag ändå är där. 3cm ökning på en vecka, hon säger att hon kan se det med blotta ögat. Vill skicka oss till Karlstad på tillväxt-ultraljud. Hon ringer och det finns en enda tid före måndag, jag ringer hem Mathias från jobbet och vi åker direkt.
På vägen börjar jag få förvärkar med ca 3 min mellanrum, vi hinner precis landa i väntrummet när det är vår tur. Bebis ser fin ut, väger runt 3900g och har fina hjärtljud mm. Dock lite minskad vattenmängd, vi blir skickade vidare till specialistmödravården som gör en ctg-kurva som inte blir godkänd av datorn. Sköterska och läkare tycker kurvan ser fin ut men när inte datorn godkänner så måste de göra om den. Vi blir ombedda att ta en fika och sen göra e kurva till en timme senare, då på förlossningen eftersom de andra stängde för dagen. (Ctg-kurvorna mäter barnets hjärtljud, eventuella sammandragningar hos mamman och barnets rörelser)
Ännu en icke godkänd kurva och lite mer väntetid. Vid kl 20 får vi äntligen en kurva som både dator och läkare godkänner. Efter mer väntetid kommer beslutet att vi inte får åka hem eftersom flera kurvor inte varit godkända. Vi blir inskrivna på patienthotellet.
Fredag
Frukost och ny kurva som ej blir godkänd. En timmes paus och sen ny kurva som blir godkänd. Läkare kommer, ser orolig ut men försöker lugna oss. Säger att hon tycker kurvorna är fina men när inte datorn godkänner så vågar hon inte släppa hem oss. Hon säger att hon nästan blir vidskeplig över varför vi är där och hur vi hela tiden "slumpats" vidare. Jag blir inskriven på förlossningen, Mathias får bo på patienthotellet igen. På kvällen får ja permis för att äta en pizza. Ensam natt.
Lördag
Tidigt görs en ny kurva som blir godkänd, får gå med Mathias te hotellet å äta frukost innan vi går tillbaka för att invänta läkaren som går ronden. Hon meddelar att nu är hemfärd ute ur bilden men igångsättning är ett alternativ. Jag vill vänta in kroppen som ju faktiskt verkar vara på g själv. De tycker det är ok och jag får bo med Mathias på hotellet kommande natt. Jag får också permission för en tur till Bergvik eftersom vi börjar få slut på rena kläder när vi måste stanna. Lugn eftermiddag och kväll.
Söndag
Vaknar 01.20 med värkar varannan minut. Ringer förlossningen och frågar om jag ska komma eller om jag kan få ställa mej i duschen på hotellrummet. Barnmorskan i andra änden svarar att planen är att vi ska dit. När vi kommit fram lyser det röd upptagetlampa på varenda dörr på hela förlossningen. Vi får iallafall komma in och göra en ny kurva. Den blir godkänd och efter en undersökning som visar att egentligen inget hänt av värkarna blir vi tillbakaskickade till hotellet med värktabletter och ett vi ses imorgon, blir det värre så ring igen..
På hotellrummet trodde jag att jag skulle kunna sova lite men värkarna tar i så jag måste sitta upp och fokusera på andningen hela tiden. Till slut ställer jag mej i duschen för att få lite lindring, det hjälper en kort stund innan jag skriker rakt ut av smärta. Klockan är 6.30 när Mathias ringer förlossningen och frågar om vi får komma tillbaka. De frågar om vi kan vänta till efter 7 för då har ny fräsch personal kommit. Under tiden duschar jag klart och klär mej innan jag börjar spy för att nerver hamnar i kläm. Mathias snor en rullstol och tar oss till förlossningen.
Ny kurva tas och undersökning görs, öppen 5cm. Vi får komma in på en förlossningssal. Nu sitter ctg-mätaren på hela tiden framöver. Jag blir snart introducerad för lustgasen, snedtänder lite i början och börjar se siffror,utropstecken och frågetecken som skrattar åt mej. Blir skenhelig och viktigast i världen blir att visa att jag har kontrollen fast det är mer än obvious för alla i rummet att jag är hög som ett hus.
Timmarna flyger fram i lustgas-dimmorna. Personal kommer och går i rummet. Kurvorna fortsätter att bete sej underligt och en läkare sätter skalpelektrod på bebis för att se hur han mår. Dennes utslag gör att det med jämna mellanrum kommer läkare springande som vill göra hål i bebis huvud för att kolla mjölksyra i blodet. För det mesta är värdet bra men någon gång är både läkarna och vi oroliga en stund. Vid 14 på em vill bm ha upp mej att sitta och stå en stund, öppen 7cm och skiftbyte på personalen närmar sig. Flera håltagningar i bebis huvud väntar av totalt oförstående och osmidig läkare som inte hade någon förmåga att lyssna på oss. Timmarna börjar dryga sej och smärtan börjar bli outhärdlig trots epidural och lustgas. Strax efter 15 börjar jag få krystvärkar som jag måste motarbeta och i samma veva börjar jag be om kejsarsnitt för att jag inte kommer orka i mål. Ignoreras länge av personalen som tycker att jag sjåpar mej.
Några timmar senare, 8 cm öppen, nästan ingenting hänt på flera timmar . Är otroligt trött, somnar mellan värkarna. Gråter och ber barnmorskan övertala läkaren till snitt. Vid 18 kommer ny läkare som lyssnar men ber mej överväga att ta bricanyl för att stoppa värkarna så jag kan sova lite och fortsätta sen. För mej är det inget alternativ men de måste ändå ge mej bricanylen om de ska göra snitt.
Läkaren ringer operation för att kolla läget och boka sal. Två snabba operationer före, narkosläkare kommer och vi får en tid på 40 min. Efter drygt 1, 5 h kommer en bm och säger att snart är det klart. Jag får byta säng och komma iordning för att rullas väg. Det dröjer ytterligare tid och bricanylen gör ingen skillnad på värkarna som fortfarande är sjukt starka. Mathias som nu också är helt slut sitter i ett hörn och vaggar fram och tillbaka medan han storgråter. Barnmorskan har gått ut för att hon inte orkar se oss mer. Jag försöker mellan smärtor, lustgas o sömn säga att nu är det snart över för att trösta Mathias men det blir halvdant. Klockan 22 rullas jag äntligen in på operation och förberedelserna börjar. De börjar snart skära men när jag säger att jag känner stickningar söver de mej och sen vaknar jag några timmar senare.
Måndag ca 01.30
Skakar som sjutton och får nåt lugnande för att slappna av. En sköterska frågar om de får ringa efter Mathias och gör sen det direkt. Känns som en evighet innan de väl kommer och jag får se vår lillfis för första gången. Efter någon timme till kommer personal från avd 14 och tar med oss till vårt rum där.
Kommande dagar är omtumlande men fantastiska, fulla av massor av skratt och gråt för oss båda, man blir som lite söndrig på insidan och det tar några dagar att laga sej av nåt sånt här. Man är som tunnaste porslin, det är häftigt och underbart men skrämmande samtidigt.
Torsdag
Ringde barnmorskan på morronen, bebis rör sej inte som vanligt där inne. Får en tid på förmiddan och känner plötsligt av honom igen på vägen till töcksfors. Hjärtljud bra och allt i sin ordning, bm mäter magen när jag ändå är där. 3cm ökning på en vecka, hon säger att hon kan se det med blotta ögat. Vill skicka oss till Karlstad på tillväxt-ultraljud. Hon ringer och det finns en enda tid före måndag, jag ringer hem Mathias från jobbet och vi åker direkt.
På vägen börjar jag få förvärkar med ca 3 min mellanrum, vi hinner precis landa i väntrummet när det är vår tur. Bebis ser fin ut, väger runt 3900g och har fina hjärtljud mm. Dock lite minskad vattenmängd, vi blir skickade vidare till specialistmödravården som gör en ctg-kurva som inte blir godkänd av datorn. Sköterska och läkare tycker kurvan ser fin ut men när inte datorn godkänner så måste de göra om den. Vi blir ombedda att ta en fika och sen göra e kurva till en timme senare, då på förlossningen eftersom de andra stängde för dagen. (Ctg-kurvorna mäter barnets hjärtljud, eventuella sammandragningar hos mamman och barnets rörelser)
Ännu en icke godkänd kurva och lite mer väntetid. Vid kl 20 får vi äntligen en kurva som både dator och läkare godkänner. Efter mer väntetid kommer beslutet att vi inte får åka hem eftersom flera kurvor inte varit godkända. Vi blir inskrivna på patienthotellet.
Fredag
Frukost och ny kurva som ej blir godkänd. En timmes paus och sen ny kurva som blir godkänd. Läkare kommer, ser orolig ut men försöker lugna oss. Säger att hon tycker kurvorna är fina men när inte datorn godkänner så vågar hon inte släppa hem oss. Hon säger att hon nästan blir vidskeplig över varför vi är där och hur vi hela tiden "slumpats" vidare. Jag blir inskriven på förlossningen, Mathias får bo på patienthotellet igen. På kvällen får ja permis för att äta en pizza. Ensam natt.
Lördag
Tidigt görs en ny kurva som blir godkänd, får gå med Mathias te hotellet å äta frukost innan vi går tillbaka för att invänta läkaren som går ronden. Hon meddelar att nu är hemfärd ute ur bilden men igångsättning är ett alternativ. Jag vill vänta in kroppen som ju faktiskt verkar vara på g själv. De tycker det är ok och jag får bo med Mathias på hotellet kommande natt. Jag får också permission för en tur till Bergvik eftersom vi börjar få slut på rena kläder när vi måste stanna. Lugn eftermiddag och kväll.
Söndag
Vaknar 01.20 med värkar varannan minut. Ringer förlossningen och frågar om jag ska komma eller om jag kan få ställa mej i duschen på hotellrummet. Barnmorskan i andra änden svarar att planen är att vi ska dit. När vi kommit fram lyser det röd upptagetlampa på varenda dörr på hela förlossningen. Vi får iallafall komma in och göra en ny kurva. Den blir godkänd och efter en undersökning som visar att egentligen inget hänt av värkarna blir vi tillbakaskickade till hotellet med värktabletter och ett vi ses imorgon, blir det värre så ring igen..
På hotellrummet trodde jag att jag skulle kunna sova lite men värkarna tar i så jag måste sitta upp och fokusera på andningen hela tiden. Till slut ställer jag mej i duschen för att få lite lindring, det hjälper en kort stund innan jag skriker rakt ut av smärta. Klockan är 6.30 när Mathias ringer förlossningen och frågar om vi får komma tillbaka. De frågar om vi kan vänta till efter 7 för då har ny fräsch personal kommit. Under tiden duschar jag klart och klär mej innan jag börjar spy för att nerver hamnar i kläm. Mathias snor en rullstol och tar oss till förlossningen.
Ny kurva tas och undersökning görs, öppen 5cm. Vi får komma in på en förlossningssal. Nu sitter ctg-mätaren på hela tiden framöver. Jag blir snart introducerad för lustgasen, snedtänder lite i början och börjar se siffror,utropstecken och frågetecken som skrattar åt mej. Blir skenhelig och viktigast i världen blir att visa att jag har kontrollen fast det är mer än obvious för alla i rummet att jag är hög som ett hus.
Timmarna flyger fram i lustgas-dimmorna. Personal kommer och går i rummet. Kurvorna fortsätter att bete sej underligt och en läkare sätter skalpelektrod på bebis för att se hur han mår. Dennes utslag gör att det med jämna mellanrum kommer läkare springande som vill göra hål i bebis huvud för att kolla mjölksyra i blodet. För det mesta är värdet bra men någon gång är både läkarna och vi oroliga en stund. Vid 14 på em vill bm ha upp mej att sitta och stå en stund, öppen 7cm och skiftbyte på personalen närmar sig. Flera håltagningar i bebis huvud väntar av totalt oförstående och osmidig läkare som inte hade någon förmåga att lyssna på oss. Timmarna börjar dryga sej och smärtan börjar bli outhärdlig trots epidural och lustgas. Strax efter 15 börjar jag få krystvärkar som jag måste motarbeta och i samma veva börjar jag be om kejsarsnitt för att jag inte kommer orka i mål. Ignoreras länge av personalen som tycker att jag sjåpar mej.
Några timmar senare, 8 cm öppen, nästan ingenting hänt på flera timmar . Är otroligt trött, somnar mellan värkarna. Gråter och ber barnmorskan övertala läkaren till snitt. Vid 18 kommer ny läkare som lyssnar men ber mej överväga att ta bricanyl för att stoppa värkarna så jag kan sova lite och fortsätta sen. För mej är det inget alternativ men de måste ändå ge mej bricanylen om de ska göra snitt.
Läkaren ringer operation för att kolla läget och boka sal. Två snabba operationer före, narkosläkare kommer och vi får en tid på 40 min. Efter drygt 1, 5 h kommer en bm och säger att snart är det klart. Jag får byta säng och komma iordning för att rullas väg. Det dröjer ytterligare tid och bricanylen gör ingen skillnad på värkarna som fortfarande är sjukt starka. Mathias som nu också är helt slut sitter i ett hörn och vaggar fram och tillbaka medan han storgråter. Barnmorskan har gått ut för att hon inte orkar se oss mer. Jag försöker mellan smärtor, lustgas o sömn säga att nu är det snart över för att trösta Mathias men det blir halvdant. Klockan 22 rullas jag äntligen in på operation och förberedelserna börjar. De börjar snart skära men när jag säger att jag känner stickningar söver de mej och sen vaknar jag några timmar senare.
Måndag ca 01.30
Skakar som sjutton och får nåt lugnande för att slappna av. En sköterska frågar om de får ringa efter Mathias och gör sen det direkt. Känns som en evighet innan de väl kommer och jag får se vår lillfis för första gången. Efter någon timme till kommer personal från avd 14 och tar med oss till vårt rum där.
Kommande dagar är omtumlande men fantastiska, fulla av massor av skratt och gråt för oss båda, man blir som lite söndrig på insidan och det tar några dagar att laga sej av nåt sånt här. Man är som tunnaste porslin, det är häftigt och underbart men skrämmande samtidigt.
