MriJ

Det är alltså det man är nu...mamma.

Konstigt, man känner sej exakt likadan fast ändå helt annorlunda på nåt sätt. Mer ödmjuk inför livet och allt som hör till det, samtidigt som en verklig lejonmamma inom en vaknar när något på minsta sätt hotar det där lilla livet som vi skapat. När en man trängde sej fram bredvid min kundvagn, med Xander i, på rullbandet i köpcentret häromdagen så att allt gungade och levde höll jag på att bli vansinnig. HUR bråttom kan en man ha så han inte orkar vänta tills vi flyttat oss, var ju ändå snart nere. Märkligt hur saker funkar.

Dagarna lunkar annars på; mat, sömn och blöjbyten, tvätta och plocka ihop, bada liten, försöka fräscha upp sej själv, ibland någon tur till bvc, mataffären eller som imorron spädbarnsgrupp. Ibland inga större anhalter till att göra nåt särskilt alls, allt helt beroende på hur förgående natt sett ut.

Kontrollfreaket och ordningsmänniskan måste ta lite paus för att inte lilla mor ska gå i sönder, nyttigt, ack så nyttigt men också jobbigt. Att behöva vänja sej vid att dammråttorna hopar sej och faktiskt inte veta NÄR tid kommer finnas att ta fram dammsugaren.
Kanske finns tid ikväll, när maken kommit hem, mellan bad av liten, dusch av vuxen, mat och annat.