kônstig..
19.18
Först vill jag bara kommentera mitt eget förra inlägg...menade att jag kämpade mej UR kläderna jag sov i (eftersom det för en gångs skull va SVINKALLT i sovrummet inatt) innan jag gick in i duschen... Minns inte att jag någonsin klätt mej för att sedan gå in i duschen.(?!)
För det andra är jag så SJUKT glad över mina vänner! Jag är nog världens sämsta på att visa att jag uppskattar mina vänner. Detta säger jag INTE för att sparka på mej själv, det är bara fakta. Jag ringer aldrig, smsar sällan och mailar om möjligt ännu mer sällan. Har oxå insett att jag i år skickat typ ETT julkort....till farfar.
JA det är tillåtet att säga att jag är en dålig människa. Kan dock ge en anledning som jag anser vara godkänd. Julkort med tomten på i olika ställningar, former och färger får typ alla ett gäng. Och man tittar på det, är glad att någon tänkt på en och sen lägger man det i en hög bland de andra. Men de julkort man får med någons barn/barnbarn, djur, sej själv eller dylikt är sådana som MÖJLIGEN hamnar på någons kyl (alltid på min) och som är de verkligt roliga. Därför LOVAR jag dyrt och heligt att ALLA nära och kära ska få julkort den dagen jag har något roligt att fotografera och förgylla ert liv med. Tills dess får ni hålla till godo med ett god jul-mail, sms eller en hälsning här. Förlåt för att jag är en sån dålig människa, men att jag är kass på julkort betyder INTE att ni inte är i mina tankar.
Speciellt idag är mina vänner i mina tankar. Jag är otroligt stolt över mina vänner och tycker SÅ mycket om varenda en, alla på sina egna sätt. Jag har vänner som är vackra (både in och ut-sida), starka, godhjärtade och fantastiska på alla sätt, och jag uppskattar verkligen att ni finns i mitt liv oavsett hur ofta vi ses eller hörs.
Emellanåt drabbas jag av en stark känsla av ensamhet. Jag kan känna att jag slarvat bort så mycket av mina vänner bara genom att vara den jag är. Jag älskar att ha människor nära och att dela riktigt djupa saker, MEN mitt behov av att vara ensam och att stå stark själv förstör så ofta det där. De dagar ensamheten kryper på kan jag känna att jag faktiskt måste skylla mej själv. Jag vill ha folk nära, men det betyder att jag offrar min EGNA tid för bara mej. Jag inbillar mej iaf att det är så, tråkigt nog. Jag tror att jag just nu håller på att reda ut vilket som FAKTISKT är viktigast. Att ha människor man tycker om nära, eller att ha rikligt med tid för sej själv. Troligen varierar sånt där över tid, just NU kanske självtiden är det jag behöver mest? Eller så är jag bara rädd för att försöka släppa in människor, ifall jag blir besviken.
Precis det där pratade vi mycket om i tisdags,.mina rädslor över att bli besviken över olika saker i mitt liv. Om att våga kasta sej ut och våga vara JAG fullt ut, överallt, jämt. Att acceptera att det faktiskt är så att om människor inte tycker om verkliga jag så är det troligen inte människor jag behöver i mitt liv. Jag vet ju oxå att de människor jag verkligen släppt in har ALLTID stannar, det är de jag aldrig vågat släppa in som gått. Vågar bara inte lita på att det är så på riktigt och med alla jag håller kära. Jag har aldrig varit den som faller för grupptryck, som förställer mej eller som tar roller bland människor. MEN jag har alltid tonat ner mej, blivit intetsägande, tyst och tagit så LITE plats som möjligt i situationer där jag inte vetat om jag skulle vara accepterad. Det värsta är nog trots allt att det pågått i 24 år...i min egen familj.
Det vänder nu, det vet jag. Jag känner det i varje cell av min kropp. Jag är jag och passar det inte så är väl inte blod tjockare än vatten...tyvärr. Jag VET dock att just för att jag vågat släppa (om än bara i skrift) så är jag närmare mina syskon nu än någonsin. Jag är otroligt glad och tacksam över detta och hoppas att mitt verkliga jag ska fortsätta mottas med samma värme och kärlek.
Vill bara säga att jag ÄR tyst och lugn som person över huvudtaget....oftast...så jag sitter inte ALLTID och är rädd eller funderar. Det händer dessutom allra oftast utan att jag är medveten om det. Det är en tyst rädsla som etsat sej fast men som jag jobbar mej ur.
NU ska jag sluta dilla!
Godafton och trevlig helg!
Först vill jag bara kommentera mitt eget förra inlägg...menade att jag kämpade mej UR kläderna jag sov i (eftersom det för en gångs skull va SVINKALLT i sovrummet inatt) innan jag gick in i duschen... Minns inte att jag någonsin klätt mej för att sedan gå in i duschen.(?!)
För det andra är jag så SJUKT glad över mina vänner! Jag är nog världens sämsta på att visa att jag uppskattar mina vänner. Detta säger jag INTE för att sparka på mej själv, det är bara fakta. Jag ringer aldrig, smsar sällan och mailar om möjligt ännu mer sällan. Har oxå insett att jag i år skickat typ ETT julkort....till farfar.
JA det är tillåtet att säga att jag är en dålig människa. Kan dock ge en anledning som jag anser vara godkänd. Julkort med tomten på i olika ställningar, former och färger får typ alla ett gäng. Och man tittar på det, är glad att någon tänkt på en och sen lägger man det i en hög bland de andra. Men de julkort man får med någons barn/barnbarn, djur, sej själv eller dylikt är sådana som MÖJLIGEN hamnar på någons kyl (alltid på min) och som är de verkligt roliga. Därför LOVAR jag dyrt och heligt att ALLA nära och kära ska få julkort den dagen jag har något roligt att fotografera och förgylla ert liv med. Tills dess får ni hålla till godo med ett god jul-mail, sms eller en hälsning här. Förlåt för att jag är en sån dålig människa, men att jag är kass på julkort betyder INTE att ni inte är i mina tankar.
Speciellt idag är mina vänner i mina tankar. Jag är otroligt stolt över mina vänner och tycker SÅ mycket om varenda en, alla på sina egna sätt. Jag har vänner som är vackra (både in och ut-sida), starka, godhjärtade och fantastiska på alla sätt, och jag uppskattar verkligen att ni finns i mitt liv oavsett hur ofta vi ses eller hörs.
Emellanåt drabbas jag av en stark känsla av ensamhet. Jag kan känna att jag slarvat bort så mycket av mina vänner bara genom att vara den jag är. Jag älskar att ha människor nära och att dela riktigt djupa saker, MEN mitt behov av att vara ensam och att stå stark själv förstör så ofta det där. De dagar ensamheten kryper på kan jag känna att jag faktiskt måste skylla mej själv. Jag vill ha folk nära, men det betyder att jag offrar min EGNA tid för bara mej. Jag inbillar mej iaf att det är så, tråkigt nog. Jag tror att jag just nu håller på att reda ut vilket som FAKTISKT är viktigast. Att ha människor man tycker om nära, eller att ha rikligt med tid för sej själv. Troligen varierar sånt där över tid, just NU kanske självtiden är det jag behöver mest? Eller så är jag bara rädd för att försöka släppa in människor, ifall jag blir besviken.
Precis det där pratade vi mycket om i tisdags,.mina rädslor över att bli besviken över olika saker i mitt liv. Om att våga kasta sej ut och våga vara JAG fullt ut, överallt, jämt. Att acceptera att det faktiskt är så att om människor inte tycker om verkliga jag så är det troligen inte människor jag behöver i mitt liv. Jag vet ju oxå att de människor jag verkligen släppt in har ALLTID stannar, det är de jag aldrig vågat släppa in som gått. Vågar bara inte lita på att det är så på riktigt och med alla jag håller kära. Jag har aldrig varit den som faller för grupptryck, som förställer mej eller som tar roller bland människor. MEN jag har alltid tonat ner mej, blivit intetsägande, tyst och tagit så LITE plats som möjligt i situationer där jag inte vetat om jag skulle vara accepterad. Det värsta är nog trots allt att det pågått i 24 år...i min egen familj.
Det vänder nu, det vet jag. Jag känner det i varje cell av min kropp. Jag är jag och passar det inte så är väl inte blod tjockare än vatten...tyvärr. Jag VET dock att just för att jag vågat släppa (om än bara i skrift) så är jag närmare mina syskon nu än någonsin. Jag är otroligt glad och tacksam över detta och hoppas att mitt verkliga jag ska fortsätta mottas med samma värme och kärlek.
Vill bara säga att jag ÄR tyst och lugn som person över huvudtaget....oftast...så jag sitter inte ALLTID och är rädd eller funderar. Det händer dessutom allra oftast utan att jag är medveten om det. Det är en tyst rädsla som etsat sej fast men som jag jobbar mej ur.
NU ska jag sluta dilla!
Godafton och trevlig helg!
Kommentarer
Postat av: anna
Härligt att du börjar känna förändringen :)
Du är helt underbar och jag hoppas verkligen att allt blir som du vill :)
Kraam
Postat av: Johanna
:)
Postat av: julia
love you!
Trackback
