MriJ

21.43

Det är svårt att vara en trotsig tonåring när man är vuxen. Man är för medveten om hur allt är nu för att bara agera ut all ilska. Om nån röntgade genom mitt hjärta så skulle de nog se STORA SVARTA bokstäver: A R G.

Det känns så sjukt att man gått igenom livet sånhär. 24 år av att bara tacka, ta emot, vara till lags, ställa upp, finnas till hands, lyssna, trösta, bara vara. Som om man inte hade känslor själv, som om man bara var blank och tom och nåt man kan använda tills det tar slut och sen slänga. Det känns ännu värre att man bara accepterat, inte förstått att man är värd mer att man trott att det är sån man är och ska vara. Att som tonåring behöva ta hand om, stötta och lyssna på vuxna runt omkring, höra på deras ältande och klagan angående problem man inte har en aning om vad de innebär. Att behöva vara lilla avlastningen fast man inte alls förstår nåt, bara vet att det är hemskt, att det är något fel som de vuxna inte orkar bära själv, att jag måste hjälpa till.

Jag vet LOGISKT att det inte är konstigt att det kokar och bubblar här inne, men jag kan inte KÄNNA att det är berättigat. Att jag FÅR vara arg. Jag vet ju inte vad jag ska göra med det, vill ju inte såra de som står mej nära genom att bitcha mej över saker som inte rör dem. Önskar att det var som att spy när man mår illa, att allt det onda bara kommer ut och sen är det bra. Men jag vet inte "var" jag ska spy ut det. Gör ju det lite hos Maud men det är svårt att vara arg hos/med någon som säger att det är helt ok att vara arg, då är man ju inte arg längre, inte där och då.

Måste här skriva att detta inte gäller NÅGON av er som jag någon gång lyssnat på eller brytt mej om i min omgivning. Det här är GAMMAL, gammal gammal skit. Jag TYCKER OM att finnas för dem jag bryr mej om, jag vill lyssna och vara där för dem som behöver mej. Det som jag skriver om här handlar om när människor lutar sej mot sådana det INTE KAN/FÅR luta sej mot.  Alla med barn: ANVÄND ALDRIG ERA BARN SOM BOLLPLANK ELLER KLAGOMUR FÖR SAKER.

Jag VET att det är ett sundhetstecken att jag hittat min ilska och mitt värde såpass att jag vet att jag ska stå upp för mej själv, det är bara en HÅRD väg att gå. Även om det är värt varje steg....egentligen.

Mathias är påväg hem och jag ska strax sova, upp tidigt imorrn igen. Sen äre helg och MAN do I need it?!!!
Kram å godnatto!