MriJ

22.29

På helgens examenskalas för familjerna fick jag en massa bra presenter och det jag önskat mej för att senare kunna inhandla en bil. Jag fick också en annan gåva som på ett speciellt sätt utmärkte sej bland de andra. Jag vill INTE rangordna det jag fått och jag är lycklig över allt. Men det här var (tror jag) den första present jag fått i mitt liv som verkligen är till mej - för mej.  (alla älgar har visat att folk känner mej men detta är på ett annat plan)

Min äldsta storebror gav mej en tom skrivbok med ett inledningsbrev som visar att trots att vi inte känner varann så väl så vet han vem JAG är. Han vet det nästan otäckt väl - kanske för att jag låtit honom lära känna mej genom den här bloggen.
Han har sett och förstått min dröm och nu drar det, kokar och bubblar här inne av saker som vill ut. Saker som känns ämnade för den här boken.

Samtidigt är det en så stark kamp inom mej av osäkerhet för att det inte är dags än, en känsla av att jag inte är mogen för det hela än. Samtidigt som jag vet att saker jag vill skriva kanske kan vara något som människor vill läsa, vill se.
 
Jag har säkert 30 olika förslag till början, men jag är rädd för att inte kunna fortsätta på dem. Att min dröm ska sluta som en mapp med halvfärdiga alster. Jag vill inte vara mitt eget stopp, vill inte vara den som kuvat min egen dröm.
Kanske måste jag vänta, kanske blir det faktiskt aldrig av att den här boken blir skriven. Men gåvan jag fick i lördags gör suget och längtan större för varje minut. Varför är det så svårt?

Nu har jag dillat länge nog. Ska ta kvällen nu. Imorrn blire Arvika över dagen med körlektion och lunch med brudar.
Godafton