MriJ

hur fantastiskt allt är egentligen.  17.00
Satt och tänkte tillbaka lite på de senaste 6 åren. Tänk vad de gjort med en som människa, vad man vuxit och förändrats. Så mycket man varit med om, sånt man aldrig kunnat tänka sig innan. Man trodde man var vuxen ett tag, det var just där som man växte allra mest. När man trodde att man visste allt, det var då man kom på att man inte har en aning. Jag känner att ju äldre jag blir desto mer inser jag hur lite jag vet om livet, andra och kanske också mej själv. Jag vet att jag de senaste 3 åren lärt känna mej själv på plan jag aldrig trott jag skulle hitta.

Jag har alltid haft ganska god självkännedom och sett mej själv ur ett utifrån-perspektiv med innifrånförståelse. Jag tvingades bli vuxen ganska tidigt och kände mig aldrig riktigt som andra mellan 5an och  2an på gymnasiet. Kanske hade detta en inverkan till varför jag blev sjuk?  Jag vet inte och tänker inte spekulera vidare i det.

Det jag vet är att den som jag var då - inbillningsvuxna jag - är en helt annan jag än den jag är nu.
Jag vet inte om jag är riktigt vuxen än eller om jag någonsin blir det, men jag vet vem jag är nu på ett sätt jag aldrig gjort förrut. Jag har hört att man är vuxen på riktigt när man vet vem man är och kan ta ansvar för sina tankar och handlingar. Det där med ansvar är jag nog inte riktigt framme vid än, men jag känner mig själv. Jag tycker ändå att det är en svår avvägning det där med att ta ansvar för/förändra sina dåliga sidor och att stå upp för vem man är.
Ska man bara acceptera sina dåliga sidor och gå vidare eller måste man möta dem och förändra sig för att bli vuxen?

Jag vet att jag är djup och möjligen jobbig nu men du är fri att sluta läsa.

Det jag tänkt mest på och faktiskt gått tillbaka i gamla bloggar och tittat på idag är våren och sommaren för två år sen.
Jag får lite rysningar längs ryggraden när jag tänker på det/läser om det.
Inte av obehag utan av tacksamhet, lycka och på något sätt en svårt-att-ta-in-känsla. Är så lätt att ta allt förgivet, eller JAG har lätt att göra det iallafall. Och glömma hur allt varit när det gått så många år.

Jag läser den 18 juni 2006. Där har jag avslutat blogginlägget med ett textutdrag: 

Men allt jag ser, allt jaghör:

Din röst, din blick ditt skratt, du har ögon som berusar en matt.

Så jag väntar, ja jag väntar, om tiden vill ifatt.

Det låter klyschigt och troligen knappt sant men bara sorgen efter att vi gjort slut lagt sej så bara VISSTE jag att vi skulle bli tillsammans igen. Jag visste inte när och trodde kanske inte att det skulle bli snart men jag trodde att NÅGONGÅNG. Just då hade jag många som ville tala om för mej att inte hoppas och att jag skulle gå vidare. Men jag kunde inte, jag slutade ALDRIG tro på oss.

Nu har jag läst så mycket gamla bloggar istället för att skriva nytt så nu har jag tappat tråden. Kontentan var nog trots allt att jag är så GLAD att jag vågade fortsätta tro och hoppas, och att det tillslut blev vi igen.
Han är den finaste jag vet och just idag kan jag inte ta oss för givet, jag kan vara vara lycklig och tacksam för att mitt liv blivit det det är.


Din röst, din blick, ditt skratt. Du har ögon som berusar en matt. Tiden ville ifatt.