MriJ

17.42

Här sitter jag, mycket piggare men ack så mycket slem i hals och näsa. Låter som en tilltäpt gnu. Absolut på bättringsvägen iaf så imorrn blire körlektion med bästa Wille och sen ett inte så bästa tandläkarbesök!

Idag fick jag tid för uppkörning......*eeeeeeek!!!!* Men det är väntetider hos Vägverket vill jag lova!! Jösses så långa! Känns helt ok iofs då jag känner mej allt annat än fullärd och osäker på många områden än. Nu hinner vi lära mej allt. Skrev vi för att jag aldrig skulle lära mej hälften utan Mathias och Wille (som är de som jag kör med mest) och för att jag ju faktiskt lär mej ett och annat själv oxå - utan deras hjälp :)

Det jag egentligen skulle blogga om nu är det faktum att jag aldrig öppet reflekterat runt mitt eget skrivande.
När jag packade upp lite lådor hos Mathias hittade jag en skrivbok i svenska sen högstadiet som jag sparat för att jag i den skrivit en 13-sidig novell som jag fick MVG med 2 stjärnor på. Det jag skriver nu är inte menat som skryt bara enkla reflektioner och sånt jag brukar tänka på men aldrig riktigt vågar dela med mej av. Idag vågar jag tydligen. :)

Betyget på den här berättelsen var nog mitt första möte med att någon uttryckt sig positivt om mitt skrivande. Min lärare i svenska genom en del av 8an och hela 9an har i hela den här boken sktivit saker som "du är en god skribent", "du har ett stort vokabulär och en porlande berättarteknik", "du skriver bra med lätt kåserande stil" eller "du är en bra författare, lycka till vidare".

Just det där sista...."du är en bra författare"...har snurrat i mitt huvud sen jag såg en intervju med Tomas Bodström häromdagen. Han sa att han har svårt att kalla sig författare, då började jag tänka extra på den meningen.
Författare, det är verkligen en av mina drömmar. Att få skriva en ungdomsroman, möjligen med självbiografiska delar. Jag tror inte att jag levt det mest intressanta livet av alla här i världen, men jag tror faktiskt (och det står jag för) att delar av mitt liv är sådant som kan vara tröstande eller intressant för andra att läsa.
Nu tappade jag tråden - as usual....

Dit jag SKULLE komma tänkte jag var att efter att jag fick alla de där "kommentarerna" i min skrivbok så har det lixom flödat på. I gymnaiset fick jag en manlig svensklärare att bli tårögd när han läste och han sa att han faschinerats av att jag lyckats skriva en berättelse som var så rak och allt annat än sötsliskig om det inte helt oväntade ämnet kärlek. Det var nog här min dröm skapades, ett litet frö bara, men den vaknade till liv.
Och sen har jag fått en och annan sådan kommentar genom livet, dock nästan ingen på universitetet, men genom vänner och familj och andra som läst sådant jag skrivit.

Ändå tvivlar man själv, kan jag det här, OM jag vågade sätta mina tankar/känslor på pränt i en riktig bok. Skulle det uppskattas? Skulle jag våga?
En vän till mej (vinkar till Jonas) har hittat en sida där man kan lägga upp sina alster och för en liten slant få det tryckt i så många exemplar man vill. Det är en väg att göra det, skicka till ett riktigt förlag skulle jag aldrig våga. Tänk att få en av sina stora drömmar refuserade. Den här sidan tyckte denne vän att jag skulle skicka mina gamla bloggar till för att få dem tryckta. Kanske skulle man det, för att prova och känna efter. För att se hur ens tankar ser ut på papper. Å andra sidan är de bloggarna mer dravel och delvis mer personliga än något jag skulle skriva på i en bok där jag kan ta bort och lämna det jag vill öppet. Jag vet inte....

Vet inte ens vart jag skulle komma med detta.....nu är jag tömd iallafall...Haha...
Stackars er trogna läsare...snart sjunker nog statistiken över besökare på denna blogg!
Kram på er govänner!