äkta och ärligt....
Idag skriver Marcus Birro i sin blogg:
Jag hade kunnat hålla tillbaka... Eftersom jag vet att vi lever i en tid och i en värld som straffar människor med stora drömmar när dessa drömmar inte slår in. Det ser fånigt ut att längta öppet och tydligt. Det provocerar. Ingenting provocerar internets utmarker så som uttalad svaghet. Människor står redo med sparkar och slag. Som gamar vakar dem.
Men jag valde att vara öppen och ärlig med den där känslan,..., trots vår ständiga rädsla och skräck som inte lämnade oss för en enda sekund, så lyckades vi och vann den största segern som går att vinna i den här världen.
Jag är stolt över att vi ställde alla dörrar på vid gavel. Jag är stolt och glad att vi satsade allt vi hade i en enda öppen giv och såg hjärter ess dundra ner i bordet.
Detta är något jag tänkt på ett tag. Jag är ju ganska öppen i den här bloggen, men så finns det saker djupt där inne som lixom inte hittar ut hit. Som inte har en naturlig plats här i bloggen, en begränsning. Jag bryr mej inte så värst om andra folks åsikter, det är inte däri det ligger. Jag står för vad jag känner, tänker och tycker. Men hur skriver man om saker som på många sätt rör andra, utan att trampa på tår, utan att pressa och såra? Undrar om det ens är möjligt. Men jag tror att "saningen" skulle göra mej lika fri och stolt som den gjorde Marcus Birro, den där dagen när han bestämde sej för att skriva det där som rörde sej djupast inom honom. Ja...det är svårt.
