MriJ

20.42

Reklampaus igen...

Anna sa i början av programmet att man på ett sätt måste nå sin egen botten för att komma vidare och kämpa sej upp. Tror jag nått min....för ett tag sen egentligen...men att jag inte vågat möta allt. De pratade oxå om att lägga locket på....att döva sej med "vad-det-än-må-vara".  Visst har jag förstått att jag dövar mej med sånt som går att äta, i synnerhet sånt som är fett och sött. Men jag har inte fattat att jag verkligen "KVÄVER" det.  Har ju varit SÅ nöjd för att jag fixat terapin så bra, för att jag inte gråtit en tår, för att jag är så duktig på att vifta bort och glömma att saker är jobbiga. Känns så sjukt nu när man vet...nu är allt så verkligt.

Och den elaka rösten de pratar om hela tiden, den pratade jag och Maud om senast. Den är där, HELA tiden...
Maud sa till mej sist: "är du medveten om hur många gånger du sagt misslyckas, idag?"  Det är det hela jag går ut ifrån, att inte våga misslyckas, att vara så rädd att misslyckas. Att inte vilja finnas när andra eller jag själv blir besviken på mej, att helt enkelt vägra SE att jag kan misslyckas, att jag bara är människa. Framförallt att man FÅR misslyckas......