MriJ

21.38

..som man inte vet riktigt HUR man ska skriva för att man inte riktigt är klar med hur man känner.
Skriv inte alls då tänker säkert nån, men jag anar mej till att det är ett steg i processen i ämnet. 

Både jag och min kära sambo har jobbat mycket med oss själva sen vi blev ihop igen efter/och under vårt 10 månader långa uppehåll. Detta har gjort så mycket med oss båda, både som personer och som partners. Det har givetvis oxå påverkat hur vi har det på alla plan. Just nu är nog allt sådär gött som det bara kan vara. Kanske inga högtflygande känslor eller svallande nyförälskelser. Men bara sådär lugnt och behagligt och absolut o-oroligt.  Inga tvivel, inga extra funderingar och ingen orolighet för något.

Men mitt i allt det här behagliga, fridfulla och trevliga så har man ju drömmar och förhoppningar för framtiden:

Det där huset som man än så länge knappt vågar drömma om men som man önskar och hoppas någon gång våga ta ett lån till. Det där som man bara njuter av att titta på, det nyckelfärdiga hos Västkustvillan. Det där som bara känns som vårt. Den delen i mej som har någorlunda förnuft förstår ju att det absolut inte kommer gå förrän jag har fast jobb och framförallt innan vi är överens i frågan. :)  Kanske inte ens då när man inser vad det kommer kosta. Den förnuftiga delen inser oxå att även OM beslutet togs så skulle det dröja och dröja och dröja innan det väl stod där uppslaget. Men drömma får man...och hoppas....och längta. :)

De där ringarna, åtminstone den första.....och gärna den andra oxå :).....har jag ju suktat efter länge. Det är ni några som vet. Även om jag känner att det är SÅ bra att de inte kommit än, så skulle jag ju vilja ha dem där. Jag vill dela livet med den där mannen, han med ögonen. Han långe som kan få mej att tappa fattningen bara av att han ser på mej. Han som fortfarande kan få mina knän att darra ibland. Han som har ord som kan bära en genom det mesta, men oxå ord och vanor som kan få frustreringen att koka. Han är ju allt det där jag vill ha, både det bra och det dåliga. En del av mej vill inte vänta längre, men en annan del av mej vill spara allt det där. Suga på karamellen lite till, bara vara, vänta, leva och bli en bättre människa och fru för honom när dagen kommer. Ambivalent? Jodå!

Barnen...som man önskar sej, hoppas kunna få en dag. Jag är inte där än på något sätt, jag vill leva mera och bli en bra mamma till eventuellt kommande barn.

Vi har ju så många som vi kan låna under tiden - och det bästa av allt, dem kan vi lämna tillbaka sen, när vi njutit klart. (lät ju inte så pedofiliskt, inte menat så GIVETVIS!)

MEN, här finns ett stort men. Mitt i all den här stora känslan av att det är något jag vill, SKA vänta med så vet jag hur min kropp är och vad den KAN bli. Har inte världens bästa gener i det här. Min mormor dog i livmoderhalscancer, min mamma opererade bort "allting" när jag gick i lågstadiet och flera andra i släkten har på olika sätt haft mycket cellförändringar och annat. Jag VET att jag är ung, men ibland är jag rädd att man inte ska bli redo för barn innan det är för sent. Sen om man väl kunnat få barn så kommer alla ledproblem. Man vill ändå kunna, lyfta, bära och vara nära sina barn hela deras liv (inte lyfta och bära hela livet då, alla ordmärkare). Man vill inte bli någon med sådana problem med lederna att man inte orkar vara där för dem på alla sätt de behöver.  Jag låter troligen otroooooligt negativ och som någon som VÄNTAR på att bli sjuk. Det är inte så, jag tänker inte på det här varje dag, eller ens varje vecka. MEN jag har inte råd att ignorera det om jag KAN göra nåt åt det, OM jag kan förhindra det, fördröja det....Japp...

Ikväll har jag funderat lite på allt det här....och det är svårt. Om någon stod med en pistol mot mitt huvud nu och bad mej välja, vad skulle jag göra då? VAD skulle var det rätta? För mej, för Mathias, för eventuella barn? Man vet inte sånt här, det gör man inte, och livet lever på många sätt som det vill med en. Jag oroar mej inte för framtiden, men vet oxå att ingenting löser sej av sej självt. Man måste ibland ta aktiva beslut, tror jag.

Jag väljer ikväll att bara leva, vänta, hoppas, drömma och framförallt att vara tacksam över det jag faktiskt har - just nu.
Godafton