.....
19.40
Trött i själen blir man när:
- man inser 2 ggr samma dag att man varit totalt opedagogisk, osmidig och allt annat än en bra förebild och förskolelärare. När det får en att känna som att man bränt alla broar, som att inget nånsin blir samma sak även om det bara handlat om en liten skitsak. Man vet bara att barnen kanske inte ser på en på samma sätt och att man själv definitivt inte gör det. Jag höjer inte ofta rösten på jobbet, idag hände det twice...:(
- man väntar på nåt och står så långt ut på kanten mot frustrationens djup att man knappt vet hur man backar ett steg för att ta sej därifrån och slippa ramla ner däri.
- man inser att det är mycket länge kvar till våren, värmen och ljuset.
- man känner sej sådär för vet-inte-vilken-vecka-i-ordningen och man inte riktigt hittar ur det.
- man känner att man plötsligt inte har så många av verktygen från all terapi att plocka fram även om man vet att man har dem, nånstans.
Lite bättre känns allt när:
-man tänker på att en människa som en gång varit bland ens allra närmaste ska gifta sej på lördag och att man ska närvara vid denna stora stund.
-man vet att man ska träffa andra vänner som är bland ens närmsta men som man träffar på tok för sällan.
-man tänker på att det finns människor runt en som faktiskt ser på en som nån att räkna med, som nån man kan säga saker till. Som nån man vet håller käften.
- man vet att man kanske trots allt har en ny chans imorgon, att göra bättre - att VARA bättre.
- man återupptäcker GAMMAL musik och den fortfarande får en att känna på samma sätt som då.
I feel your grace come runnin' over every road. You break the floodgates down and carry all....
Trött i själen blir man när:
- man inser 2 ggr samma dag att man varit totalt opedagogisk, osmidig och allt annat än en bra förebild och förskolelärare. När det får en att känna som att man bränt alla broar, som att inget nånsin blir samma sak även om det bara handlat om en liten skitsak. Man vet bara att barnen kanske inte ser på en på samma sätt och att man själv definitivt inte gör det. Jag höjer inte ofta rösten på jobbet, idag hände det twice...:(
- man väntar på nåt och står så långt ut på kanten mot frustrationens djup att man knappt vet hur man backar ett steg för att ta sej därifrån och slippa ramla ner däri.
- man inser att det är mycket länge kvar till våren, värmen och ljuset.
- man känner sej sådär för vet-inte-vilken-vecka-i-ordningen och man inte riktigt hittar ur det.
- man känner att man plötsligt inte har så många av verktygen från all terapi att plocka fram även om man vet att man har dem, nånstans.
Lite bättre känns allt när:
-man tänker på att en människa som en gång varit bland ens allra närmaste ska gifta sej på lördag och att man ska närvara vid denna stora stund.
-man vet att man ska träffa andra vänner som är bland ens närmsta men som man träffar på tok för sällan.
-man tänker på att det finns människor runt en som faktiskt ser på en som nån att räkna med, som nån man kan säga saker till. Som nån man vet håller käften.
- man vet att man kanske trots allt har en ny chans imorgon, att göra bättre - att VARA bättre.
- man återupptäcker GAMMAL musik och den fortfarande får en att känna på samma sätt som då.
I feel your grace come runnin' over every road. You break the floodgates down and carry all....
Kommentarer
Trackback
