MriJ

Idag funderar jag lite på det där med bekräftelse och människor som hela tiden söker andras goda ord för att orka vara stolta över sej själva. Nej, ingen behöver ta åt sej och jag VET att när jag tänker djupare på det så går min irritation över för jag inser att människor ÄR olika och man blir som man blir, när man har det man har i ryggsäcken. Men jag MÅSTE ändå få vräka ur mej en liten(?) rad om detta just nu.

Jag vet att alla mår bra av att ibland få uppmuntrande ord och att man får höra när man gör bra saker, men människor som fiskar efter komplimanger och att få höra hur bra och duktiga dom är irriterar mej - kanske egentligen bara en smula men tillräckligt för att jag ska skriva om det.

Jag har inget emot att säga snälla saker till människor de där gångerna när man verkligen känner hur bra nån annan är. När man känner att det jag säger nu är verkligen sant, när man blir berörd av det en annan gör eller bara hur den är. Människor som berättar vad de gör, HUR de gör, ATT de gjort det på ett sätt som bara skriker ut: "Bekräfta mej, säg att jag är bra" blir jag lite allergisk emot.  Återigen ta inte åt er nån enda och alla gör väl förresten så NÅN gång, endera med lite självironi/ distans eller med ärlighet. Men när detta återkommer så ofta som typ dagligen blir man trött i öronen, huvudet och lite i själen.

Vi lever i ett självupptaget samhälle, kanske är det självupptaget av mej att inte stå ut med andra bekräftelsebehov? Men faktiskt, ibland måste det räcka med att bekräfta sej själv. Att faktiskt låta känslan av att det där gjorde jag faktiskt bra, få vara nog. Varför måste man behöva någon annans godkännande på det man gjort om man känner sej rätt nöjd själv? Eller att faktiskt kunna ta ett nederlag, idag gick det inte så bra, men imorrn ska jag fixa det, UTAN att nedvärdera sej själv eller ursäkta sej inför andra med att "erkänna" sina nederlag på ett sätt som säger "fast jag KAN ju faktiskt bättre.


SÅ nu har jag spytt galla tillräckligt. Är inte på humör, inte idag, inte igårkväll...inte helt enkelt. Människor går mej på nerverna, JAG går mej på nerverna, hösten är här, jag är inte överrens, det känns som tid för bara mej inte finns samtidigt som det på många sätt är det enda jag har, bmwn är såld. Ja jag kan fortsätta forever, men jag vet att det bara är småsaker jämfört med vad andra bär på.

Förresten idag när jag tänkte lägga in en ansökan på resten av de 12 tjänsterna som jag redan sökt 2 av så hade ansökningstiden gått ut. Eller de fanns iallafall inte längre på ams, så nu är man väl arbetslös i vår oxå. SUCKA!

Nästa inlägg blir mer positivt, I promise!