MriJ

Vi tar beslut nu, livsomvälvande sådana.
Vi har skrivit på ett första-kontrakt på något som blir vårt framtida hem.
Vi ska köpa ett Borohus.

De senaste dagarna har handlat om banklån, markavstyckning, avloppsgrävning, vägbygge och elframdragning.  Vi har pratat i pengasummor som jag aldrig ens kan föreställa mej hur de skulle se ut i verkligheten. Vi har vägt för och emot, vi har gett upp och kommit igen. NU är beslutet taget och detaljerna börjar ta form.
I sommar kommer markförberedning att ske, hösten efter det kanske ett stort garage tar form, våren efter det gjuts platta och sen kommer huset. Vi vet ingen exakt tidsplan, allt hänger lite på hur sommarens arbete går eftersom Mathias gör det själv. Vi har en förhoppning vi ännu bara viskar om och det är att vi ska vara inflyttade till jul 2012.  Men det sker när det sker. Vi ska ju även göra en del invändigt jobb själv samt lägga taket själva så troligen kommer det ta lite extra tid, men vi sparar förhoppningsvis lite pengar iallafall.

Först och främst ser vi fram emot bröllop, sen blir det en sommar av hårt jobb, Mathias semester går åt till grävning av tomt så gott som helt och hållet.  Jag funderar på att jobba en del för att få ihop det. Skulle kunna tänka mej att jobba tisdag, onsdag,torsdag hela sommaren när jag tänker på det just nu, men nu har jag ju varit ledig i vad som känns en evighet så det är svårt att veta hur jag känner i juli.  Jag tänker som så att det ändå blir en del ledigt runt bröllopet för att fixa med allt som ska fixas.  Och sen frammåt hösten drar vi på bröllopsresa, vi får vila då helt enkelt. Mer om den får komma senare för vi har inte kommit så långt i den planeringen. Det blir en hård sommar (iallafall för Mathias) och så får vi vila på hösten.

Det här är saker jag inte kunnat se hända för mej själv. Det är en naturlig del av folks liv och framtid, men för mej har allt det här bara varit suddigt. Jag har haft svårt att se mej sitta hos banken för lånesamtal, jag har haft svårt att se mej vara med och skriva på papper för ett hus, jag har haft svårt att se mej på själva bröllopsdagen, jag har haft svårt att se mej leva och bo i ett hus, kanske en dag med barn.  Troligen för att jag inte vågat hoppas att det någon gång ska ske, det har alltid varit svårt för mej. Det är en stor och häftig känsla att vara på väg i en riktning. I love it!

Tiden nu kommer troligen alltid vara den mest händelserika i våra liv, det är nu mycket händer på en gång. Sen kommer lyckan kanske mer stötvis och en grej åt gången.  Just nu är den som ett konstant pirr i magen. Det är NU det händer.